lördag 18 augusti 2007

Inlärd hjälplöshet

En term som används inom beteendevetenskapen är "inlärd hjälplöshet". Det innebär att vissa människor inte tror på sin egen förmåga, något som ofta grundläggs i barndomen. De tror aldrig att de klarar något på egen hand utan måste ta hjälp av andra hela tiden. Detta utan att det egentligen är nödvändigt. Man testar inte sin egen förmåga och det hela blir som en självuppfyllande profetia genom livet och man intar en negativ attityd till sina egna förmågor att klara något på egen hand. I detta ingår förstås också en stor rädsla för att misslyckas. Därför blir det mycket enklare att lägga ansvaret någon annanstans.

Man kan också fundera kring begreppet "attribution" vilket i sin tur betyder att man lägger förklaringar till olika skeenden på den "andre" utanför sig själv (external attribution) eller att man lägger skulden på sig själv (internal attribution).

När det gäller sjukskrivningsdebatten så har den hittills egentligen handlat om extern attribution, det är någon annans fel att jag är sjuk och jag kan inte klara av det själv, därför måste jag vara sjukskriven. Lösningen heter sjukskrivning. De andra, särskilt den sittande regeringen är nu dumma som vill ta ifrån mig den möjligheten. De är okänsliga och saknar medkänsla.

När någon nu, i det här fallet Socialstyrelsen påpekar att sjukskrivning för utbrändhet skall ifrågasättas, och kanske rent av inte förekomma så tappar den inlärt hjälplöse och den som alltid lägger ansvaret för allting på andra sin trygga grund. Alla förändringar är nämligen av ondo.

Men om det nu inte är så att det bästa är att bli sjukskriven för utbrändhet så bör väl detta diskuteras? Många menar att Socialstyrelsens förslag till nya riktlinjer saknar vetenskaplig grund. Nej säger vissa. Jo, säger andra. För det visar sig när forskare kommer till tals att just utbrändhet är en diagnos som främst används i Sverige och den kom sent först på 70-talet och det finns inget vetenskapligt belägg för att det fungerar med sjukskrivning heller vad jag har sett. I andra länder har man andra diagnoser, men säkerligen samma sjukdomar.

Hanne Kjöller har i DN skrivit en intressant krönika med röster som kommer från den som tror på att människan kan jobba sig igenom en hel del själv. Med hjälp av exempelvis kognitiv beteendeterapi kan man hjälpa sig själv. Hon har talat med distriktläkaren Urban Bengtson och psykiatrikern Åsa Kadowski.

Urban Bengtson säger - "Människor blir förvånade när vi säger att det går att gå igenom ångesten i stället för att fly undan den" (DN, ibid)

Åsa Kadowaki berättar "att det är en minoritet, bara ett par procent, av de fall hon kommer i kontakt med som konsultpsykiatriker i primärvården som har en allvarlig psykisk sjukdom. Resten har varit med om en upplevd kränkning, en personlig förlust eller en besvikelse. Att i det läget sjukskriva är att bekräfta och förstärka symtomen - utan att göra något åt det utlösande problemet. Om man i stället hanterar problemet, försvinner också symtomen". (DN, ibid)

Är det inte lite spännande att tänka på det sättet? Att man kan träna sig själv att klara av och hantera motigheter utan att dra sig undan helt och hamna i ett hjälplöst mörker med sjukskrivning som enda ljus i mörkret. Kognitiv terapi verkar också fungera ganska snabbt - man kan bli hjälpt på kort tid. Det kan väl ingen tycka är dåligt?

Det är bra att det kommer upp alternativa diskussioner i frågan om varför svenskarna mår så dåligt. Det kanske rent av är för att vi är sjukskrivna så mycket? Det där med Hönan och Ägget ni vet.

Sen kan jag också tycka att diskussionen om exemplet med den person jag hörde talas om häromdagen, som varit sjukskriven i 17 år och parallellt bedrivit en städfirma svart med 42 anställda också ska ta fart. Här har vi absolut en tärande fråga att ta itu med. Det finns missbruk och det tar resurser från den som behöver. Men som sagt det är en annan diskussion, inte mindre viktig dock.






Andra bloggar om: , , , , , , , ,

2 kommentarer:

Anonym sa...

förstår resonemanget, jo, men jag själv är i den situationen, har "lärt mig" hjälplöshet....jag vill ändra på detta, jag själv vill jobba på detta, att använda hela min förmåga för i första hand min egen skull. Jag skulle verkligen behöva en längre tids sjukskrivning...men inte utan hjälp, jag behöver terapi. För att ändra något som sitter så djupt drar fram en fruktansvärd ångest och att jobba hindrar i mitt fall processen, att jobba tar energi från det jobb det innebär att lära om. Hajar ni?
Jag vet inget om vad andra upplever, men jag gissar att många som har dessa "må dåligt" symtom har just den problematiken...duktiga för andra men inte för sin egen skull. Att ge människor den rätta behandlingen (tex psykoterapi) är nog för dyrt för vilken regering som helst.... men att ge människor stöd och möjlighet(tid) till att själva ordna det borde väl inte vara för mycket begärt!??

Anonym sa...

KBT är rätt väg, jag håller med. Men... inte alla får den möjligheten. Själv var jag deprimerad (bipolär) i fem år och begärde KBT från start, utan resultat.