söndagen den 17:e oktober 2010

Syndabocken är bara en tillfällig lösning...

Det är alltid intressant att studera processer i olika grupper. En grupp går som bekant igenom olika faser och det förändras över tid. Från början är alla lite avvaktande men mest glada och på något sätt har vi överseende med varandras olikheter, ser dem som fördelar. Vilket egentligen borde vara det optimala även i fortsättningen. En grupp som bygger på gemensam tolerans mot varandra alltså, som ser fördelarna med detta och använder den gemensamma nyttan för att nå mål. Men så enkelt är det inte, tyvärr. Det handlar oftast om tolkningsföreträden. Vem som ska få uttala sig i olika frågor, vem som ska få bestämma. I grupper med välutbildade människor som är vana att jobba i projekt där alla vet att man har olika kompetenser och respekterar det kan det flyta på ganska bra, man har ett mål att nå. Men det är oftast i professionella sammanhnag det är så.

Sen finns det andra mer traditionella grupper där hierarikerna är viktiga. Är du med i en sådan grupp ska du inte ifrågasätta för mycket för då åker du ut. Det måste vara rätt person som uttalar sig. Även de mest uppenbara dumheterna vill man helst stoppa under mattan. Har någon gjort fel ska det inte påpekas, då blir det störningar i gruppen. Ingen vill vara dum och ingen vill bli inblandad.

Vad gör man då med den person som ser problem och uttrycker dem med meningen att alla kan lära av det som sker så att misstag inte fortsätter att begås. Enkelt man utser personen i fråga till syndabock. Alla går samman mer eller mindre tydligt och lägger skulden på en enskild person.
Alla vet att problemen som påpekats finns men ingen vill ta upp dem för någon kan bli skyldig och ingen vill ha bråk. Istället för att försöka göra något åt saken utser man en person som får bli ansvarig för allt. Syndabocken får ensam bära det hela och blir anledningen till och får skulden för all oro. Då blir det tillfälligt lugnt och skönt och så fortsätter gruppens omnipotens vidare tills någon ny konflikt uppstår. Det gör det alltid eftersom de ursprungliga problemen inte är lösta, bara stoppade under mattan. Poppar det upp igen så löser man detta med att utse en ny syndabock. Och så går det runt runt och tar aldrig slut. Alla grupper vill ha ro men de vill eller vågar inte alltid göra något radikalt för att verkligen få det. Oron består men syndabockarna byts ut. Tycker man att man blir behandlad som en syndabock så är det nog också så. Ingen kommer dock att tillstå det. Detta är dessvärre en inte helt ovanlig situation. Det handlar ofta om makt.

Blir man eller känner sig utsatt ska man hålla sig undan och ta det hela med ro. Om det går. Man ska dock försöka låta bli att fastna. Grupper har en förmåga att förändras och att man var på fel plats igår betyder inte att man behöver vara det i morgon.
Läs denna mycket intressanta artikel om Syndabocken i civilisationens ursprung. Tänkvärt på många sätt.

Om vi nu vet att det är så här varför fortstätter vi att acceptera det? Det är en spännande fråga.

Läs även andra bloggares åsikter om , ,

2 kommentarer:

Monika Ringborg sa...

Ja det är en spännande fråga! Jag tror inte man är medveten om att det är en syndabock man utser, utan snarare att man är klar över att personen verkligen är skulden till allt. Det kräver både en medvetenhet och självinsikt för att förstå att man själv kan vara en del i det problem man sopar under mattan. Men jag tror inte ens man ser det verkliga problemet alla gånger.

Ibland kan en person användas för att make a point och det är ofta ledare som utser någon. Detta för att visa de andra - Om ni gör si och så blir ni också behandlade likadant.

Ja, det är intressant med dynamiken i grupper. Verkligen!

Det här möter jag i mitt yrke ganska ofta. Men jag tar aldrig ställning utan låter dem prata eller skälla ut med mig som medlare. Och efter ett tag inser alla att de själva är mer eller mindre delaktiga.

Mary X Jensen sa...

Jag tror inte heller att man är medveten om att det är en syndabock som utses. Skulle man påtala saken så skulle ingen medge det. Jag tänker på min favorit här, du vet attributionsteorin ;-) - passar bra här också.

Mycket sker i det undermedvetna byggt på de föreställningar vi har om omvärlden.

Sen finns det faktiskt rent självcentrerade människor som inte drar sig för något för egen vinnings skull.