Gunnar Hökmark har en poäng när han påpekar de röda fanornas betydelse, det känns inte modernt. Nej och det gör inte heller det här talet...
Jag minns alla mina första maj-tåg och hur de rört vid mig
Nyskriven dikt av Göran Greider: (City 29 april 2010, sid 22)
Jag älskar demonstranterna som först
står längs trottoarerna
nästan litet skygga
och så helt plötsligt faller in i ledet,
som om de övermannats av övertygelse
eller äntligen upptäckt ansiktet hos
en vän eller någon de älskar.
De blir allt fler nu när tågen växer.
Jag älskar himlen över förstamajtågen,
där allt vi gör speglas i klara gåtor
och allt vi ropar ekar lika djupt.
Jag älskar första maj för det
frigörande hatet mot borgare, kapitalägare,
direktörer, imperialister. (min kursivering)
Jag älskar de universella orden:
Klass, jämlikhet, solidaritet.
Jag får vänliga hallucinationer
varje år på första maj:
Vladimir Majakovskij, ung och levande,
går med strömmen nerför huvudgatan,
han håller Rosa Luxemburg i handen,
han lyfter upp henne ibland
i handflatan för att hon haltar.
Joe Hill slungas över Atlanten tillbaka hit.
Han börjar sjunga.
Che Guevara pratar med någon från
Kommunal.
Olof Palme tänder den första
ciggen på tjugofyra år.
Alla de döda är här igen,
mitt bland de levande och de ofödda.
En papperslös håller i en bunt papper,
det är flygblad.
Stora barriärrevet rör sig tyst i en hälsning
hit genom världshaven.
Jenny Wrangborg, ung poet
och restauranganställd, läser på hemlig ort
högt ur våra ansikten och vi
häpnar över att allt det där
stod skrivet i våra anletsdrag.
Sedan läser Johan Jönsson,
ofolklig poet på arbetarklassens sida
och helt utan något darr på rösten:
dikten är en splitterbomb i
det han alltid kallar moderatstaden.
Jag går genom städerna,
jag går genom landsorten
och jag går långt ut i byarna
vid en älv och under björkar
som ännu knappt slagit ut.
Jag minns alla mina förstamajtåg
och hur de alltid rört vid mig
och jag ser hur jag går
fram till mikrofonen för att säga
de tre orden som befriar:
Kamrater! Vänner! Mötesdeltagare!
Nyskriven dikt av Göran Greider: (City 29 april 2010, sid 22)
Jag älskar demonstranterna som först
står längs trottoarerna
nästan litet skygga
och så helt plötsligt faller in i ledet,
som om de övermannats av övertygelse
eller äntligen upptäckt ansiktet hos
en vän eller någon de älskar.
De blir allt fler nu när tågen växer.
Jag älskar himlen över förstamajtågen,
där allt vi gör speglas i klara gåtor
och allt vi ropar ekar lika djupt.
Jag älskar första maj för det
frigörande hatet mot borgare, kapitalägare,
direktörer, imperialister. (min kursivering)
Jag älskar de universella orden:
Klass, jämlikhet, solidaritet.
Jag får vänliga hallucinationer
varje år på första maj:
Vladimir Majakovskij, ung och levande,
går med strömmen nerför huvudgatan,
han håller Rosa Luxemburg i handen,
han lyfter upp henne ibland
i handflatan för att hon haltar.
Joe Hill slungas över Atlanten tillbaka hit.
Han börjar sjunga.
Che Guevara pratar med någon från
Kommunal.
Olof Palme tänder den första
ciggen på tjugofyra år.
Alla de döda är här igen,
mitt bland de levande och de ofödda.
En papperslös håller i en bunt papper,
det är flygblad.
Stora barriärrevet rör sig tyst i en hälsning
hit genom världshaven.
Jenny Wrangborg, ung poet
och restauranganställd, läser på hemlig ort
högt ur våra ansikten och vi
häpnar över att allt det där
stod skrivet i våra anletsdrag.
Sedan läser Johan Jönsson,
ofolklig poet på arbetarklassens sida
och helt utan något darr på rösten:
dikten är en splitterbomb i
det han alltid kallar moderatstaden.
Jag går genom städerna,
jag går genom landsorten
och jag går långt ut i byarna
vid en älv och under björkar
som ännu knappt slagit ut.
Jag minns alla mina förstamajtåg
och hur de alltid rört vid mig
och jag ser hur jag går
fram till mikrofonen för att säga
de tre orden som befriar:
Kamrater! Vänner! Mötesdeltagare!
****************************
Det är tyvärr detta jag hör när det gäller socialdemokratisk politik idag, i övrigt så kommer det inte fram så mycket. Det bara blajas på nåt sätt, försvinner i bruset. Det är något som moderaterna också ska ta till sig. Det måste skapas innehåll och substans i politiken, inte bara en massa begrepp. Alexandra skriver om en slags uppgivenhet även hon.
Även om det för all del finns väldigt många trevliga personer som är socialdemokrater som jag uppskattar så är det svårt att ta in det här grupp mot gruppretoriken. Engagerade människor som gillar diskussioner som kan leda vidare är intressanta oavsett vad de företräder. Men politik kan och ska aldrig handla om att den ena gruppen ska förgöra den andra. Det viktiga är att det blir bra för alla ur ett helhetsperspektiv.
Även om det för all del finns väldigt många trevliga personer som är socialdemokrater som jag uppskattar så är det svårt att ta in det här grupp mot gruppretoriken. Engagerade människor som gillar diskussioner som kan leda vidare är intressanta oavsett vad de företräder. Men politik kan och ska aldrig handla om att den ena gruppen ska förgöra den andra. Det viktiga är att det blir bra för alla ur ett helhetsperspektiv.
Andra:
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar