Bodström talar klarspråk...

L Ö R D A G S T A N K A R...


Det är möjligt att det är så att man måste lämna ett parti för att kunna tala om vad man tycker. På något sätt är det lite tragiskt. För det är i samtal med andra som utveckling sker både av den egna personen och av gruppen och verksamheten. Men i många politiska församlingar är det inte en välkommen arbetsform. Man ska följa med och nicka och le oavsett om man tycker att det som framförs är bra eller ej. Det är att tycka att allt är bra som gäller annars får man inte vara med. Har roat mig med att titta på TV-serien The Newsroom som nu sänds på SVT, man kan se den här. Det  är möjligt att bättre program har visats men pulsen på arbetsplatsen är något man dras med av. Alla har något att tillföra, det kan vara bra eller dåligt men det får sägas. En tanke ger en annan och det finns en hederlighet i tillåtandet att den får sägas.

Möjligen att min egen bakgrund såsom en gång i världen journalist som gör att detta är en helt naturlig miljö. Det är lite fart i den miljön, det finns konflikter - som man löser, det finns utrymme för intellektuell kapacitet, det finns nyfikenhet på vad den andre ska säga och en längtan efter egna nya kunskaper. Gud ska veta att det finns primadonnor i den branschen också, men det finns samtidigt en puls som verkligen ger liv åt verksamheten. Jag tycker att politisk verskamhet borde få fungera lite likadant - som för att ta en annan TV-serie som exempel Vita Huset, en intressant betraktelse i intellekt och dialog. Visst finns det säkert svarta sidor där också - men om man är ute efter livligheten så är det en bra serie. Puls och politik är en viktig ingrediens.

Jag deltar i politiken och samhällsdebatten på många olika sätt och upplever de stora olikheterna i hur det fungerar. Det beror på människorna mer än på organistionen i sig. På vissa ställen kommer ledaren in, sätter sig i högsätet och delar ut ordet, det blir aldrig någon konklusion av det som sägs. I andra sammanhang pågår det en livfullare diskussion, många deltar i samtalet och det förs naturligt vidare med allas insatser. Olika vinklar får utrymme och på slutet är man framme vid någon slags gemensam ståndpunkt. Kanske inte gillad av alla, men accepterad. För att någon framför en annan åsikt behöver den inte vara fientlig eller hur? Den kan bygga på kunskap som alla inte har, eller helt enkelt en motsatt åsikt.

Thomas Bodström tar idag i en Brännpunktartikel upp frågan om socialdemokraternas arbetssätt  "... så länge partiet fortfarande är ett slutet, omodernt och odemokratiskt parti finns en stark oro för hur det ska gå. I dagens samhälle fungerar inte de här sekteristiska arbetsformerna som vi nu fått se." (källa).

Det ligger så mycket i det han säger. Vi behöver inom politiken överhuvudtaget jobba på detta. Det tals om öppenhet, transparens och högt i tak. Det är inte OK att personer som har en egen åsikt som inte följer linjen inte ska få uttala den med respekt för att det just finns en annan åsikt. Det är inte OK att man inte kan få förtroendeuppdrag eller hotas med att bli fråntagen dem för att man hävdar en annan bild av verkligheten. De flesta mogna människor kan för dialog om de bara tillåts att göra det.

Många politiska församlingar jobbar stenhårt för att putta ut dem som har egna åsikter i stället för att involvera dem i verksamheten och se fördelen med att det finns många krafter som kan jobba för den övergripande saken. Man använder sin makt för att få det man tror är lugn och ro, samtidigt så bubblar det utanför den egna kretsen. Att påstå att det inte finns folk som är intresserade av samhällsfrågor och politik är ett något smalt tankesätt. Det är bara att se på hur åsikterna och engagemang växer utanför de traditionella församlingarna. Inte minst i de sociala medierna och olika bloggar. De i sin tur höjer och ökar intresset för de traditionella mediernas ledarsidor - det blir en hälsosam debatt. Kanske inte önskvärd för alla som vill ha kontrollen och tolkningsföreträdet - men så småningom blir det alltid jämvikt, det ligger i sakens natur. Ledare måste våga släppa fram oliktänkande. Någonstans har alla trots allt valt en plattform och det i sin tur är en gemensam nämnare som borde räcka som trygghet. I alla fall så länge det handlar om sakfrågor och det är de politik borde handla om. Och det är sakfrågor och inte personfrågor som ska få personer att välja att lämna eller att stanna kvar. Läs också: Lojalitet - protest - eller sorti...  Personstrider borde inte få förekomma. Men om den som har makten nyttjar den för att likt en gökunge putta bort den man inte gillar så uppstår dessa konflikter vare sig man vill eller inte. Fann en intressant artikel skriven och tänkt av Konstantin Meleounis, den handlar om mobbning som tyvärr inte alltför sällan förekommer i olika grupperingar såväl inom som utanför den politiska sfären. Det är den tysta publiken som låter det ske. Varför är man likgiltig?  För hur svårt skulle det vara att dra igång en dialog och inte bara låta det ske. Det krävs mogna ledare och ibland är det dessvärre ledaren som är den som mobbar och trycker bort, så helt oproblematiskt är det inte. Men genom att börja tala om saken så kanske det öppnar upp för problemet, som finns vare sig man vill se det eller ej.

Så låt oss jobba för dialogen i stället för att tysta den som har annorlunda åsikt. Det måste bli mer öppet även för den som inte tillhör den inre klicken i en gruppering som får talutrymmet. Här rekommenderas läsning av Isakssons bok Den politiska adeln som öppnar upp för intressanta tankar. Politik är så viktigt för alla och ska därför inte låsas av enskilda maktstrukturer. Politik berör alla och de som är engagerade bör få utrymme att vara det. 

Vem vet - man kan rent av lära sig något av den andre? Allt andra säger är inte fientligt menat. Som jag brukar säga till mina barn - du är inte i skolan för att visa vad du redan kan utan för att lära dig mer och det är allmängiltigt för de flesta mellanmänskliga relationer. Ge dialogen utrymme, släpp tankarna loss. Livet lär...


Många har skrivit om Bodströms artikel och intressant nog så är många mer intresserade av att ge sig på Bodström själv en av den fråga han lyfter. Det stärker bara det jag själv skrivit ovan. Alla spikhuvuden som sticker upp ska slås in i plankan... Detta är inte så bra för demokratin och den sunda debatten om politik. 

Uppdatering: Bodström tillbaka till politiken? Med upphottad blogg och allting. Han känns lite i tiden faktiskt. Så moderat jag är tycker jag det.

Bloggar: Högberg, Johan Westerholm, Ringborg, Svensson, 

Ab, Ab2, Ab3, DN, Exp, Exp2

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om politik, samarbete, mobbning, demokrati, öppenhet, transparens

Johnny Munkhammars minnesfond...

Jag kom att fästa mig mycket vid Johnny Munkhammar. Han var en ung begåvad person som rycktes bort för tidigt. Johnny sa till mig - Mary stanna inte upp och fastna i det som är dåligt... du är för bra för det och har egen integritet. Han kunde varit min son, vi hade många intressanta samtal över generationsgränsen. Alla kan lära av varandra.

Nu startas en minnesfond för Johnny. Bidra till den...

http://minnesfond.munkhammar.org/


http://www.youtube.com/watch?v=_0IS2zyuFsE

Ungar behöver röra på sig mer...

G Ä S T B L O G G

Mer fysisk aktivitet i skolan

Nya moderaternas arbetsgrupp Världens bästa skola föreslår att fysisk aktivitet bör finnas på skolschemat varje dag.  Många barn och ungdomar i skolåldern rör inte på sig tillräckligt mycket för att uppnå en god hälsa. Gympa en till två gånger i veckan är bra, men inte tillräckligt.

Nya studier visar att stillasittande fritidsaktiviteter har blivit vanligare. En femtedel av alla 15-åriga killar spelar data- och tv-spel minst fem timmar om dagen. Detta är alltså inte bara ett problem för skolan. Allt mer forskning pekar på att motion och sunda vanor underlättar lärande och kunskapsutveckling.

En internationellt erkänd rekommendation är att barn och ungdomar ska vara fysiskt aktiva minst en timme per dag minst fem dagar i veckan. Enligt SCB är det så många som var femte 13-årig kille som inte når upp till rekommendationen och var tredje 15-årig tjej. Bland tjejer i femton års åldern uppger 13 procent att de chattar etc. minst fem timmar om dagen. Ca 20-25 procent av ungdomarna i 10-årsåldern i Sverige är överviktiga och drygt 3 procent lider av fetma.

För att säkerställa att alla elever rör på sig tillräcklig mycket kan man införa daglig fysisk aktivitet i skolan. I Sverige har detta testats med den så kallade ”Bunkeflomodellen”. Det har visat sig ge positiva effekter på både hälsa, betyg och testresultat. Det finns ett antal andra liknande modeller eller program som syftar till att eleverna ska få någon fysisk aktivitet varje dag. Modellen bygger på samverkan med det lokala föreningslivet och har visat sig ge positiva resultat på elevernas provresultat och slutbetyg.

Det finns ett mycket omfattande forskningsstöd för att fysisk aktivitet både är en investering i en bättre folkhälsa, men också för att elevers inlärning kan förbättras om de ägnar sig åt regelbunden fysisk aktivitet.

Redan nu finns det mycket man kan göra på kommunal nivå för att möta de problem vi ser med barnfetma och osunda vanor. Nya moderaterna anser att varje kommun bör överväga införandet av daglig fysisk aktivitet i grundskolan.

Tomas Tobé

Ordförande för riksdagens utbildningsutskott (M)

Vad dumma alla andra är...

Det här med att se bjälken i sitt eget öga istället för att koncentrera sig på grandet i den andres öga är något som ständigt aktualiseras. Särskilt intressant blir det när det uppstår en krissituation. Den kloke och erfarne smiter inte undan och framförallt skylles inte krisen på andra personer. Förvisso finns det säkert omständigheter som gör att även andra kan var inblandade i förloppet. Men frågan är om man inte borde sett detta innan det kraschade? Om omgivningen märker att det är kris och påtalar det och om den ena efter den andra komplikationen efter den andra uppstår och man inte gör något åt saken så kan det sluta med förskräckelse.

En organisation som är trasig blir som asfaltsvägarna fter vintern, det är hål överallt. Det blir viktigare att manövrera mellan hålen för att bilen inte ska bli förstörd än att komma fram till uppsatt mål. Om det nu finns några. Genom detta beteende så stannar allting upp och all tid går åt till att undvika hålen. Det bästa vore förstås att man i förväg planerat för dem och sett till att det alltid fanns beredskap för att fylla igen dem innan de blivit stora och många och då är det lätt att förtvivlan uppstår, man vet inte vad man ska göra helt enkelt och då ommer ofta iden om att skylla ifrån sig på andra fram. Det stillar ens egen ångest över misslyckandet - det är den andres fel. Känner man sig utsatt för en komplott så är det inte man själv som är skyldig det är de andra.

Alla andra är dumma men inte jag...

Så är det inte - vi är alla små skitar i universum...

Vem är du i din grupp...

Grupper kan vara stora och de kan vara små och de kan fungera mer eller mindre bra. Framförallt så är de inte statiska även om man kan känna så när man befinner sig mitt i dem. Olika roller finns och spelas, men det är dock alltid gruppen som bestämmer vem som ska vara på olika postitioner. Själv har man inte så stort val. I bra fungerande grupper tillåts alla att delta med sina kompetenser och sin kraft alla ser till målet som ska uppnås och frid och fröjd råder. I alla fall under en period. Det kan snabbt ändras. Maktförskjutningar är vanligt och det finns ofta ett formellt kontra ett informellt ledarskap.

Jag lånade en tabell som ses nedan, den beskriver de olika rollerna i en grupp ur dimensionerna popularitet och makt. Metoden att få fram detta kallas Sociometri, den skapades av J.L. Moreno. Det handlar om att få fram dolda strukturer i en grupp. Vilka som vill vara med vem och var tilliten finns och så vidare. Alla vill höra till ett sammanhang och bör få göra det också. De personliga relationerna i en grupp är svåra att nå och det finns ofta maktstrider med mobbningstendenser och liknande i en grupp som i sin tur skuggar det arbete och det mål gruppen en gång skapades för.

Det kan räcka med att i sitt eget huvud fundera lite kring hur det ser ut i den grupp man är verksam. Var är du själv placerad? Kan du göra något åt det om du inte gillar positionen? Utifrån det kan man sedan göra sina val. Är det värt att vara kvar och vänta in förändringen som alltid kommer eller ska man gå vidare? Det är nämligen inte exakt lika i varje grupp.


****************************

Popularitetsdimension - den sociala distansen

1) De populära, stjärnorna - föredras av de flesta
2) De omtyckta - föredras av många
3) De accepterade - föredras av en del
4) De tålda - föredras av ett fåtal
5) De utanförstående som föredras av ingen
6) De förbisedda som får vara med och som gärna vill, men inte kan göra sig gällande
7) De avvisade som gärna vill vara med men inte får
8) Enstöringarna som får men inte vill vara med
9) De isolerade som varken vill eller får vara med

Maktdimensionen - position i hierarkin

1) Ledarna - centralfigur(er)
2) Medhjälparna - de aktiva
3) Medlöparna - de beroende
4) De passiva
5) De perifera rollerna
a) Syndabocken som gör allt det felaktiga
b) Svarta fåret som gruppen skäms för
c) Clownen som gruppen skrattar åt
d) Dumbommen som gruppen tycker är dum

Sammanställningen ovan är lånad från Svedberg Lars, (1997), sidan 107, Gruppsykologi - Om grupper, organisationer och ledarskap, Studentlitteratur, Lund - en bok som i sig är väl värd att läsa om man är intresserad av ämnet.
*****************

En skicklig och erfaren ledare ser förstås detta och gör någonting åt saken.

Moreno skrev 1934 ”Who shall survive? Foundations of Sociometry, Group Psychotherapy and Sociodrama”. Varje människa måste höra till ett sammanhang, att ingen ska lämnas utanför och att det är allas ansvar att se till att alla människor finns med och räknas med så att alla överlever. Det är en del av mänskligheten.

En händelse som präglade mitt liv...

Jag tillhör de där personerna som har svårt för lögner. Att skylla från sig och lägga skulden på andra är inte min melodi. Man får ta konsekvenserna av sina handlingar även när det hettar till.

En händelse som inträffade i mitt liv som jag särskilt minns skedde när jag gick i femte klass. Man ville vara snygg i håret och min klasskompis erbjöd sig att klippa mig lite grann. Hon gjorde det. Men resultatet blev katastrof. Mitt långa fina hår blev hackigt och det var jättefult. Jag fick panik och ville inte visa mig sån för någon så jag smet från skolan för att gå till frissan som fanns i huset där jag bodde. Hon kunde hjälpa mig och det var bra.

Plötsligt så kommer min klasskamrat rusande och skrek - du måste gömma dig. Fröken är jättearg och hon kommer att gå till rektorn. Det var på den tiden en dramatisk händelse för alla barn att bli kallade till rektorn. Det var inte på det sättet att man knäckte näsan på lärarna om de inte uppförde sig utan snarare tvärtom. Respekten för de vuxna var ganska stor.

Mitt rättspatos är inte sådant att jag direkt gömmer mig eller eller smiter när det hettar till. Jag tog helt resolut och gick upp till rektorn själv och talade om vad jag hade gjort och varför. Minns inte vad han sa faktiskt men på nedvägen i den cirkelformade trappan mötte jag min lärarinna som frågade vad jag hade gjort. Jag sa att jag hade varit hos rektorn. Minns inte heller vad hon sa. Men jag kommer ihåg känslan av lättnad. 

Så fungerar jag fortfarande. Ärligheten är väldigt central i mitt liv - även om den kan kosta på ibland. Men ljuger man inte och står för det man har gjort, sagt eller ställt till med så behöver man aldrig fundera över vad man sa förra gången. 

Det är som det är, det blir som det blir...