torsdag 20 februari 2014

Nu har jag förstått det här med bloggandet...

Fann idag en intressant artikel om det politiska bloggandet och deltagandet i sociala medier i den utmärkta tidningen Riksdag & Departement.

"I ett land där partipiskan viner hårt är närvaro i sociala medier något problematiskt.
I båda fallen rimmar tanken om dialog och kompromiss med medborgarna för många politiker illa med en tradition av att komma överens inom partiet." (Riksdag&Departement)
Jag har tidigare här i MMK berört det fina i det självständiga att föra dialog med användarna. Vänt mig utåt mot väljarna ine inåt för att få bekräftelsen där. De blivande väljarna var min publik, men med tanke på citatet ovan kan det kanske finnas en förklaring till varför jag inte kommit längre i politiken. Jag har varit för självständig antagligen, jobbat utifrån ej given position. Så förvisso har bloggen och deltagandet öppnat många dörrar, givit mig tillträde till mediaarrangemangen och mycket annat. Det senare för mig helt naturligt som den gamla journalist jag ändå är i grunden. Många underbara nya bekantskaper inom såväl mitt eget parti som i andra har tillkommit i livet. Det har varit väldigt utvecklande och inspirerande. Men kommit in partigemenskapen har jag aldrig gjort, trots att jag verkligen har försökt. Dörrar har stängts på ett oförklarligt sätt ibland. Det hänger så mycket på var man befinner sig rent fysiskt hur det blir. Vilka människor som gillar en eller inte. Det handlar om att komma från rätt plats.

När den här bloggen startades i februari 2007 så var jag inte beredd på hur aktiv och stor den skulle bli. Jag låg på topp över alla moderata bloggar då och det var inte så konstigt för inom partierna hade man inte kommit loss rejält. Jag låg alltså för Carl Bildt på vissa listor och vem som helst kan räkna ut att det inte riktigt stämde med tanke på hur stor verksamhet han haft på internet överhuvudtaget.

Nåväl den här bloggen var snabbt i sving och vi som var i den politiska sfären var aktiva som bara den och länkade till varandra, jobbade stenhårt för gemensam sak, en av dem var emot FRA-lagen. Det var vi ett gäng tvärsöveralla gränser som hade synpunkter.

SvD refererade till min blogg som en av de man skulle läsa. Jag länkade och länkades. Blev tillfrågad om mina åsikter både här och där. Martina på Bloggometern skrev fint om mig och det var allmänt intressant och kul att vara med i hetluften för sina åsikter skull. Det kändes som om de togs på allvar och det är det intressanta.

Tacka för att det var kul. Men samtidigt så var det rena nybyggarland. Det var Bloggtävlingar, listor och Aftonbladets bloggpris. Jag var med i valrörelsen och bloggade på nätet ihop med Bildt, Kent Persson och Wykman. Det var drag och det var kul. Och sen tog det slut. Jag tappade också orken att skriva så mycket, det hela gick in i en annan fas. Jag lyckades helt enkelt inte att komma vidare in i politiken som jag verkligen hade velat. Då i alla fall.

Allt fler partister började blogga och visa sig i de sociala medierna, det blev mer och mer riktat och i förväg bestämr vad som skulle stå och vilka åsikter som var lämpliga. Som frifräsare kommer man aldrig riktigt in i gemenskapen om man är lite självständig. Så är det bara.

Jag har alltid försökt hålla en god ton i det jag skriver och undvikit oförskämdheter och förminskande omdömen här. Tänker fortsätta så, i den takt jag har lust. För säga vad man vill - är man fri behöver man inte ta hänsyn till allt.

Jag gillar lite Rock´n Roll trots allt... och jag tror på bloggen men inte som förr... och jag värnar min egen frihet. Allt kan dessutom hända. Det här är internet. Jag älskar internet och allt som händer här.

Jag vill vara den som vinklar om lite och tittar runt hörnan.


5 kommentarer:

Anonym sa...

Ditt "misstag" var att blogga öppet och uppriktigt. Med namn och nuna.

Det går inte. Om man samtidigt vill vara intressant. Originell. Idérik. Nyfiken. Överraskande och ge inspiration.

Vill man vara sådan så måste man vara anonym. Eller uttalat fristående från allt och ändå hålla en identifierbar linje.

Det är för osäkert för partierna att ha fritänkande frifräsare som stör strategierna i media, när man nu kan räkna nätet dit. Det gick innan 2010 ungefär. Sedan beslöt S att satsa på nätet. Inspirerade av Obamas framgångar. Därefter har allt professionaliserats, slipats av och till, slimmats in i taktik och rackarspel. Och blivit helt ointressant.

Alla s-bloggar, nästan utan undantag är helt meningslösa. Ingen tillför någonting i nytänkande eller självständighet. Med ett par undantag. Ingen debatt råder. Allt är kopior av andras godkända åsikter. Medias förtjusta hänvisningar till twitter bekräftar förfallet. Där finns bara skvaller, trams, självklarheter och likadant tyckande. Ett socialt fenomen i ordets sämsta betydelse.

Kanske är sveriges politiska liv såhär ynkligt? Kanske är det självklart att partiernas medlems siffror är usla och i fallande? Vem vill vara en likriktad kugge bland andra fårskallar? Annat än för pengarnas och kaffebrödets skull.

Nej det är väldigt illa och internet har nog bara bekräftat det. Tyvärr.

Mary X Jensen sa...

Man lär av allt man gör...

Tomas Agdalen sa...

Det är viktigt att blogga öppet. Anonyma åsikter är oftast meningslösa.

Mary X Jensen sa...

Jag håller med dig om det - öppen och stå för sina åsikter är bäst.

Anonym sa...

Tvärtom, Tomas A (som kanske heter något helt annat, men det spelar ingen roll förstås). Det är först när åsikterna är anonyma som de är viktigare än personen som skrivit dem- Annars blir de en del av det sociala spelet och den egna marknadsföringen. Och man deltar då på olika sidor av en pajkastnings strategi. Där själva åsikterna försvinner.

Dessutom, i det nuvarande media och debattklimatet, så öppnar man sig för vidrigt översitteri och antidemokratisk debatt teknik. Där guilt-by-association är den främsta metoden. Men också andra desinformativa tekniker blivit legio. "Men den här personen, som väl tycker ungefär som du, skrev 1964 såhär i en artikel i den här felaktiga tidskriften. Hur kan du stå på samma sida som den tidningen" osv. Vi ser det hela tiden. Debatten är i själva verket just sådan och knappast alls intresserad av nya idéer och verkligt genuina förslag.

Bara genom att vara anonym tvingar du läsaren att faktiskt fundera på innehållet i det skrivna. Istället för att ta på sig skygglapparna från början.

Det gäller inte att välja sida, stå för någon åsikt eller spela låtsas diskussion. Utan att faktiskt tillföra något. Innehållet. Ha bra idéer. Tänka självständigt. Kunna ifrågasätta allt. Alla sidor. Se igenom maktens metodiker. Tvinga sina medmänniskor att tänka själva. Inte förhålla sig till olika paket. Annars gör man twitter av hela demokratins fundamenta.

Jag gillar även att vissa författare skriver böcker under falskt namn. Förstås.