Hade inte tänkt att mitt #Blogg100 skulle handla så mycket om politiska ställningstaganden. Men ibland så blir det så uppenbart. Så idag får det bli så.
En av grunderna för mitt eget politiska engagemang är just att få bestämma själv, dra egna slutsatser, besätmma själv och inte ligga andra till last. Det senare är inte minst viktigt. Hör alltså till dem som tror på individens drivkrafter att fixa sitt eget liv på bästa sätt. Det är absolut inte samma sak som att vara egoistisk som många vill göra gällande. Däremot handlar det om att allt man gör, tänker och vill inte ska passera genom något statligt översystem.
Man följer lagar helt enkelt. Sen kämpar man på. Det är inte nödvändigt att grupperas in som något annat än människa. Rätt upp och ned. Behöver man hjälp av samhället ska man få den, självklart. Men det ska inte vara nödvändigt att sitta och vänta på hjälp utan att göra något själv. Det är inte osolidariskt eller elakt att tycka så. Det är bättre att hjälp och stöds ges där det behövs än att det späds ut på många som egentligen klarar sig på egen hand. Jag tror på den självständigt tänkande människa som har en unik kompetens att reda ut och leva sitt eget liv.
Tove Lifvendal skrev en viktig text om detta idag på sin ledarplats i Svenska Dagbladet. Den bör man läsa och fundera kring. Sen därefter läser man Merit Wagers blogg.
Det är politikerna som ska göra som väljarna vill inte tvärtom... Politiken ska underlätta för medborgarna att leva inte tala om hur de ska göra det.
Ta en kopp kaffe och läs. Man behöver inte alltid tycka själv...
Tove Lifvendal
Merit Wager
http://www.svd.se/opinion/ledarsidan/vit-medelalders-heterosexuell-man-med-hog-lon-blev-enda-undantaget_3321108.svd
Fritt tänkande kring politik och samhälle - pedagogik, IT, Media och ledarskap...
1 kommentar:
Problemet är att det både kan ironiseras över, svartmåla, avsiktligt misstolka och användas som exempel på den rikes rätt. Den duktige, duglige företagsamme. På bekostnad av den svage, den lille, den utanförstående. Osv i oändlighet.
Verkligheten är sådan att massmedia väljer, alltid, planekonomiska perspektiv på alla frågor först och främst. Allt annat kommer på undantag. Det är helt enkelt svensk kultur. Man måste förhålla sig till just det.
Sedan kan man alltid diskutera hur hjälp, stöd och service skall se ut. Att den skall finnas anser alla. Men hur.
Om vi leker med tanken att platt skatt skulle ge mer inkomster till statskassan. Alla hade 35% skatt, oavsett. Och det gynnade landet. Ekonomiskt sett. Mer pengar kom in på det sättet. Hur skulle debatten då se ut? Gick den ens att bedriva? Alla kunde få bättre stöd, mer service och bättre vård. Men, och där klämmer det, skatteskalornas progressivitet försvann. Och ett av syftena med skatten försvann. Skulle det ens accepteras? Jag är tveksam till det. Det ideologiska språket och de fördelar som det ger en politisk klass, att kunna förespråka rättviseregleringar i varje läge hela tiden, även om det ekonomiskt för alla vore direkt skadligt är så stora och förlusten för maktföreträdarna så avgörande att skutan inte kan vändas. Inte utan att åren får gå, tekniska landvinningar förändra mönster och generationsförändringar ändra beteenden och tankar. Väldigt primitivt förstås. Men klimatet är för konsensus beroende för att kunna brytas.
Skicka en kommentar