Sidor

fredag 7 mars 2014

Livets förgänglighet...

Idag var jag på en väns begravning. Det var en fin ceremoni som det alltid brukar vara. Många människor var där för att ta farväl.

När jag satt där i kyrkan så slog det mig hur olika vi alla som var där kände personen i fråga. Det var närmaste familjen, släkt och vänner och så vi andra som var lite mer perifera och där det bara tar slut i och med att vännen dör. För man har ingen direkt koppling till släkten i övrigt.

Det där är en konstig känsla. För man kan inte göra anspråk på att delta i något av andras liv efter begravningen. Då är det slut. Familjen har varandra och den har man ingen självklar tillgång till. De vet inte vem man är och varför. Så är det bara. Så ska det också vara naturligtvis, hur skulle det annars se ut? Var och en har sin egen sorg och sin egen relation till människor som dör. Det går inte att jämföra med varandra och ska inte jämföras heller.

I såna situationer börjar man fundera över vänskapen, det finns så många sorter. På så olika grunder. I alla fall är det så för mig. Just den här vänskapen intensifierades på senare år då vi började låna böcker av varandra, böcker om politik som vi sedan diskuterade. Det var mycket om Gösta Bohman och gamla moderattider. Så som det var på 70 och 80-talet när vi båda var aktiva och inte kände till varandra så väl. Men under de senaste åren så korsades vägarna igen och det har varit mycket diskussioner om både böcker och den lokala politiken som vi båda var en del av. Inte alltid överens men så mycket intressantare det blir då.

Råden jag fick var många och ett av dem var - "lämna det där nu Mary, de vill dig inte väl". Och när jag idag lyssnade på prästen så sa han liknande saker. Låt inte livet ta för sig till vilket pris som helst. Det är det inte värt. Det kommer att ta ett par dagar att komma ut på andra sidan.

Men har man inte personen kvar så finns i alla fall minnena. Det är tur det. Jag kommer verkligen att sakna den intellektuella höjden i våra samtal och personen själv så klart. Livet går vidare...

Jag har tänkt mycket idag på hur viktigt det är att vara glad och lycklig över sina nära och kära och leva i dagen. Jag är lycklig nog att ha en underbar familj. Tiden har sin gång ändå och man kan inget göra åt det. Bara vara.

Man vet inte hur länge det varar... Ett ögonblick bara så är det slut. 

Sol till alla...










6 kommentarer:

  1. Ditt inlägg är mycket tänkvärt! Det är bra skrivet också! Ett ögonblick i sänder. Vänner i olika sammanhang, kommer och går, några består men alla har vi varit med om den tiden de var hos oss. Betydde något Nära oss eller perifiert. Familjen och de nära relationerna som finns i alla livets skeenden. Föds vi så vet vi ett säkert, vi kommer att dö.

    SvaraRadera
  2. Tack Mary - jag behövde detta.

    SvaraRadera
  3. Tänker ofta så när någon gammal människa jag haft långvarig kontakt med. Jag har fått veta hur det är med barn och barnbarn och grannens katt. Man har följt familjen i flera år, utan att ha träffats. Så dör den gamla och länken jag känt till en familj klips helt av. Jag får inte längre veta hur det går.

    SvaraRadera
  4. Så är det. Som om man korsar varandras väg ett tag. Och man vet inte vad som händer. Man får vara glad för det man upplevt, för tänk om man inte fått uppleva det.

    SvaraRadera
  5. Det var fint skrivet och jag kan känna igen tankarna. Är det inte så att när det tar slut för en vän, anhörig eller någon annan i sin omgivning så kommer reflektionen över sitt eget liv. Man inser att det kommer att ta slut och man bör vara mer i nuet. Sedan tar det inte lång tid innan i alla fall jag är tillbaka där jag var, innan min förlust. Det är så lätt att bara springa på, utan tid till eftertanke. Jag har en bit kvar att gå när det gäller att säga nej till det som inte är bra för mig. Jag jobbar på det och snart så…..

    SvaraRadera

Hej - jag gillar inte hets mot folkgrupp, rasistiska uttalanden eller andra dumheter - de kommer aldrig med som kommentarer eller stryks ... För övrigt är det högt i tak, man behöver inte tycka likadant, det blir för trist.

Sen vore det kul om du inte skrev anonymt, kanske ett litet smeknamn i alla fall kan gå för sig?